Samma natt såg Isabella också ett ord. Ordet var kort, som om det inte alls menade något, men ändå så känslosamt.

Isabella suckade till , och började tänka på alla hästarna som var hemma på ranchen. För henne började skolan redan idag, fastän det hade varit nyårsafton igår. Hon hade så gärna velat utforska ordet som mitt i natten då hon tittade till hästarna från sitt sovrumsfönster , dök upp. Hon undrade om hon inbildade sig , minns hon. I rött och guld hade det stått Silver. Det mystiska ordet hade blivit glömt då Isabella hade sett att Chime , Ungstoet, hade stegrat sig. Hon hade gått ner för att lugna henne, då hon kom ihåg ordet. Men det var inte kvar. Isabella suckade igen och upptäckte plötsligt att hela klassen stirrade på henne. Hon hann bara tänka ojjdå innan hennes mattelärare Frank sade trött till henne att hon ’’snälla skulle ge oss ett bemödande av sin åsikt’’. Visst, som om. Hon lade huvudet på sned och kikade på frank medans hon fnissade till. –Jag tänker , sa hon medans hon fortsatte att lägga huvudet på sned.Frank, du kan väl kanske försklara hur du tycker det är medans jag funderar , såg hon blidkande på honom. Klassen fnittrade och frank Muttrade till ,men han började iallafall tala. Isabella fattade inte ett ord av vad han försökte förklara, att man skulle gångra ’’det’’ med tjugo ,och multiplicera gånertalet, vaddå ?! Frank tystnade och såg uppfodrande på Isabella. Hon la till sitt allra charmigaste leende och började prata förvirrat om olika gångertal. –Jo, det är så att , man ska gångra det multiplicerade talet med det delade talet som visar tabellen om hur snabbt den rör sig på ett kvartal...hon stannade upp för att ta ett andetag, och fortsatte. Sedan ska man gångra kvartalet med en åttondel och dividera det med talet.Sedan ska man substratera talet och dela åttonkvartalen i 2 delar. Där har man hur snabbt de 3 fartygen rör sig tillsammans i Kilometer,timme. Hon log belåtet. Såklart hon kunde detta. Framk såg förvirrat på Isabella och klassen fnittrede återigen. –Kan du ta detdära igen .Han talade långsamt ,som med en fyraåring, och såg bedjande på isabella. Isabella hade för länge sedan glömt vad hon sa, så hon muttrade till och tyckte att Frank , som var en mattelärare, borde kunna vad man lär dom. Frank blev illröd i ansiktet och pekade mot dörren. Isabella visste vad som väntade, och hon gick mot rektorns rum. Där inne hittade hon margareit som talade just i telefon med en irriterad stämma. Isabella ställde sig bakom dörren och tryckte örona mot väggen.

-Nej, hmm, ja, okej, men nej, har du , okej, jasså, jösses, har du , mm, öh,  okej men, har du inte, jahaa , men HAR DU, Hördes Margareit’s röst där inne.

Hon talade med en skånsk brytning som kunde vara väldigt irriterande när hon skällde på en. Hon hörde hur margareit lade på med ett ’’sen’’ och öppnade dörren på glänt. –Nämen ,en sån överaskning, sa hon ironiskt. Jag talade just med frank, du vet, din mattelärare, tillade hon spydigt.

 Isabella öppnade munnen,för att säga att han var ju faktist lärare, då margareit stoppade henne.

 -Nej  hjärtat, det är inte fint att vara oförskämd mot frank , och även om han vet det så kanske han inte fattar om du sa rätt eftersom du pratar snabbt, Mässade hon på med sin värsta lärarröst. Isabella hade haft henne som lärare i svenska förra året, och de hade inte alls kommit överens.Vilken överaskning.

Hon suckade och tittade på Margareit. Hon ville försvara sig, men hon ville inte göra rektorn argare än vad hon var. Hon ville inte ta med en lapp hem till sina föräldrar. Hon log mot rektorn och sa ’’jag vet, förlåt, jag lovar att jag kommer skärpa mig, jag kan till och med skriva en uppsats!’’, med sin mest skuldmedvetna röst. Margareit suckade och öppnade dörren, och Isabella visste att hon vunnit. Hon rusade mot engelskalektionen, men den hade redan börjat. Hennes lärare, miss Minotta , var helknäpp. Hon tjatade på isabella varför hon kom försent , och var tjurig hela lektionen. Isabella för sin del undrade om de inte hade kunnat skippa glosorna.fast de sa hon ju förstås inte, aldrig att hon skulle gå till Margareite igen. Då skulle hon bli sur och skicka med en lapp till Hennes föräldrar.

Då var det katastrof, hon skulle få göra läxor i evigheter.

När skoldagen äntligen steg mot sitt slut snurrade isabellas huvud av matte, fysik , engelska och alla andra ämnen. Hon tog fram sin lilla kalender och  

Kollade vilka dagar som var läxdagar. Glosor till torsdag. Uppsats i svenska till fredag. Tio sidor i matte tils på...imorgon! isabella suckade och övervägde om hon borde skolka. Inte för att det skulle vara så värst stiligt när hon skulle ha läxförhör igen, men om hon väntade tills lektionen var slut skulle hon inte hinna till stallet, och hoppträningen, i tid. Men å andra sidan, skulle hon nog ta ett samtal med margareita imorgon. Hon övervägde alternativen, ryckte ut sin väska från skåpet och smällde igen dörren. Hon kikade ut i korridoren. Ingen där, vilken tur! Hon smög till branddörren, öppnade den försiktigt, och rushade iväg i en enorm fart. Bakom henne hörde hon Espanola-läraren skrika. –Vat ska du Issabela! Eler amandda! Elej? , gnällde läraren på en hemsk spansk brytning. Isabella stannade inte, om hon skulle ha en chans att skolka var hon tvungen att låta läraren tro att det var någon annan. Hon vek av mot stallet och var där ganska snabbt,

Rekord , fnittrade hon tyst. Cornelia , hennes bästa kompis, var i full fart med att rykta hennes silverskimmrande sto, Fameouse Girl, som kallades Famie.

Nämen heeeej, gumman , log Cornelia glatt. Hon såg på isabella. Jag har mockat Coronuts box, så du behöver bara rykta lite tror jag, sa hon generöst.

Tack. Isabella log tacksamt. Hon visste inte vad hon skulle göra utan sin bästis, Corny. De hade varit bästisar i åratal, sens den dag de träffades i stallet.

Isabella gick in i stallet och fick med ens syn på sin läckra bollskimmel Coro. Coro gnäggade och stampade i sin iver att få komma ut till en hopplektion, och isabella tog den luddiga grimman med det fina, mjuka, bommulshjärtat , den grimma hon fick av Corny som födelsedagspresent. Hon tryckte undan Coros huvud och öppnade boxdörren på glänt och slank in. Hejhej, min fina lilla princessa, mår du bra, ja tack, nä du får ingen morot, gullade hon med Coro.

Hon lät grimman slinka på hästen och knäppte fast ett luddigt rosa grimskaft. Kom då, älsklingen, uppmanade hon honom. Hingsten bråkade lite, men inte mer än vanligt. Hon ledde ut Coro på gårdsplanen och hämtade en mjuk rotborste medan Cornelia höll ett öga på Coro. Efter en knapp halvtimme var Coro och Famie skinande rena, men ochså busigare än vanligt, när tjejerna lade på hoppsadlarna som var specialgjorda, just för dom. Isabella log nöjt. De hade fått sadlarna i present, av en hästbutiksägare i närheten, som tack för att de hjälpt till där över sommaren. Hon tittade på Cornelia och såg att hon tänkte på samma sak.

Coro stampade av och an, ivrig att ge sig iväg på en ridtur. Isabella tränsade coro med van hand, och hon såg att även Cornelia tog fälttävlanstränset.

För säkerhets skull frågade hon Cornelia om de skulle rida ut lite som en uppvärmning innan. Cornelia flinade, jamen självklart, svarade hon självsäkert och fick ett strålande leende till svar när hon mumlade , okejdå, inte mig emot.

Coros vägvinnande trav gick lika snabbt som Famies galopp, men Cornelia envisades ändå med kapplöpning. Komigen då, det blir kul, övertalade hon Isabella.

Isabella smackade på Coro, längde tyglarna och lät Coro springa så fort han ville. Bakom sig hörde hon Cornelia tjuta av skratt, när Famie sträckte ut allt vad hon orkade och de lät hästarna gå jämsides en stund. När ängen närmade sig sitt slut smackade Isabella på Coro som sträckte ut sig mer och mer.. Tills de forsade över mållinjen med Famie efter på sisådär 3 hästlängder. Nästa gång tar vi den, Famie , tröstade Cornelia sin häst. Isabella fnissade till. Maybe, sa hon lurigt.

Kom nu , sa hennes kompis glatt, vi vill väl inte komma försent till hopplektionen. Isabella instämde och de smackade på hästarna i en vägvinnande trav.

I stallet var redan en del tjejer på gång och byggde hinder. Isabella lät Coro gå lös medans Cornelia knöt Famie till ett staket i närheten, och så började tjejerna glatt släpa på hinderbommar. Ett par minuter senare var en lagom hög bana klar, som bestod av en ”vattengrav” , en trippelbarr, och sedan kom en snäv sväng, en ”mur” och sedan en studskombination. Ridläraren , Maja, sa att dom skulle hoppa ett vanligt kryss som dom höjde för varje hopp , innan de försökte  banan. Tjejerna satt upp, och Isabella noterade att Karolina inte var med gruppen idag. Maja instruerade, och Cornelia och Isabella hamnade sist.

Tjejerna hoppade en efter en, och några rivningar blev det inte ens nära att bli. Tills turen kom till Cornelia. Famie, som normalt brukar bara lugn (och slö, enligt mig..) på hoppbanan rivstartade i ren vansinnesfart och brakade in i hindret med sån kraft att inte den skickligaste rodeoryttaren skulle kunna sitta kvar. Cornelia rullade ner från Famies rygg , men var så vettig att hon högg ett ordentligt tag i tyglarna så att Famie inte skulle sticka. Isabella såg på henne med skräck i blicken när hon satt upp igen. Är du okej?! ,Tjöt hon, och lät Coro trava fram till Cornelia. Cornelia såg lite konstigt på henne, men hon mumlade till ett förvirrat Jag tror det. Hon lät Famie trava lite runt fyrkants spåret innan hon ställde sig i kön igen. Isabella smackade på Coro och tryckte till med skänklarna och fick Coro att gå på tygeln under ett enda lätt tygeltag. Coro föll i sin snabba och mjuka galopp och de flög över hindret med minst en meter emellan. Tjejerna i ridgruppen applåderade, tänk så fin och duktig Coro var, syntes det att dom tänkte. Efter några högre hopp, då Famie brakade in i krysset hela tiden, var det dags att hoppa banan. Lila , en tjej som också bodde på BDBA , hoppade banan utmärkt med sin palomina Channel. Beesy , en tjej som inte alls ridit mycket förr, hoppade också felfritt. Famie hoppade inte som vanligt, ganska långsamt, utan han rusade in i varenda hinder. Och rev. Alla hinder. Isabella såg förvånat på Cornelia, och såg ganska chockad ut, men hoppade ändå felfritt med stor marginal över hindren- inte för att hon såg ut som om hon märkte det. Det syntes att hon undrade vad som hänt med sin kompis. Och om man nu måste vara ärlig, så tror jag jag kan gissa vad som hänt. Min älskade ovän har slått till.

Lite senare i stallet var jag inte förvånad över vad Cornelia hade att säga till Isabella. Jag ska sluta rida, utropade hon. Isabella såg förskräckt på henne. Va..va.v-vaaa..Famie..V-varför , stammade hon. Cornelia såg förnedrande på Isabella, så att jag nästan tyckte synd om henne. Inte för att jag är typen som tycker synd om folk. Att rida är så barnsligt, fnös Cornelia och stegade ut ur stallet. Som om hon inte är ett barn, muttrade jag surt. Men tydligen inte tillräckligt lågt. Isabella vände sig om så snabbt att hon nästan föll över skottkärran som stog bakom henne. De mörka ögonen vändes misstänksamt mot mig. Och du är? , frågade hon litet stött. Dave, svarade jag slappt. Jag var van vid sådana situationer. Dave , ekade hon. Sedan fnittrade hon. Vafan, tänkte jag inuti mig själv. Brokejejne Dejv , va , jamade hon. Jag lät ena handen vila i fickan, om hon skulle försöka sig på något. Jag drog upp ögonbrynen så högt det gick. Du borde inte använda det tonfallet offentligt , kaxade jag mig. Hon måste ha märkt det farliga i mitt tonfall, fast hon låtsades inte om det. Jag vet, sa hon modigt.